Förra veckan spelade vi en match på lördagen. Allt kändes riktigt bra, och jag började matchen starkt med smarta passningar och ett hårt närkampsspel. Det resulterade snabbt i att jag gjorde matchens första mål, och mer av det goda blev det. Allt satt, självförtroendet steg. Men då, efter mina andra glidtackling på det allt för hårda konstgräsplanen, så kände jag hur det högg till i knäet. Jag fortsatte springa, men strax därpå blev knäet alldeles stramt. Jag bad om att få byta ut mig, så jag kunde ta en titt på mitt knä. Tog av mig knickersen, och ser ett knä stort som en handboll. Det hade svullnat riktigt kraftigt, så det var bara att dra på ett hårt tryckförband och sen is-påse på för att dämpa smärtan. (För det vet ni väl, att isen dämpar eller läker inte skadan utan det gör endast tryckförbandet).

Men det var inte det jag skulle berätta egentligen, utan det som hände nu ikväll på fotbollsträningen. Skadan som jag precis berättat om har blivit mycket bättre (dock värker det fortfarande), så jag kan träna fullt ut. Men så precis i början av träningen idag, så fortsätter min otur. Visst, min form annars är på topp men inte i skadefronten. Vi körde en variant av kvadraten, då två spelare kämpar mot varandra i mitten och har spelarna på linjerna som passningsvägg. Hur som helst, så fick jag tillbaka bollen av en av väggarna och drar en fint så att jag lyckas tunnla min motständare. Men när jag ska accelerara så möts jag av ett knä i ljumskhöjd, och sätter den rätt i mitt lår. Som det brukar kallas, så fick jag en lårkaka. Så nu sitter jag här och skriver lite kort för er mitt grymma öde, denna torsdagskvällen. Har jag inte rätt mycket otur? Onödig otur, om ni får fråga mig...