Bedtime Stories är en komedi och handlar om Skeeter Bronson, en medelålders man som jobbar som vaktmästare på ett hotell. Dock har han drömmen om att en gång få äga och driva detta ett hotell. Hans far var nämligen den som grundade just detta hotellet, men tvingades att sälja då affärerna gick dåligt och hotellet hotades till konkurs. Den nya ägaren höll dock inte sitt ord, då han lovade Skeeters far att hans son skulle få driva hotellet. Istället fick han slita som vaktmästare och byta glödlampor dagarna i ända. Men när han en dag får passa sin systers barn, så upptäcker han i sin förvåning att barnens godnattsagor förverkligas dagen därpå. Han drar då detta till sin egen vinning, och tänker gå barnen att skapa historier som kan få honom att vinna både hotellet och en kvinnas hjärta. Men barnens fantasifulla vinklingar förvränger dock utsikten för Skeeter och det går inte riktigt som han hade hoppats.

Som Skeeter Bronson ser vi den alltid roliga Adam Sandler, och som hans syster ser vi Vänner-stjärnan Courtney Cox. Barnen spelas utav Jonathan Morgan Heit och Laura Ann Kesling. Skeeter Bronson har även en vän i filmen, och han spelas utav Russel Brand. Om ni inte visste detta, så i Adam Sandlers filmer ser vi alltid en skådespelare som alltid gör en liten bi-roll, och han heter Rob Schneider. Det samma gäller i hans filmer, så gör alltid Adam Sandler en liten roll i hans filmer. De är väldigt nära vänner i det privata livet, så detta har blivit en tradition kan man säga. I denna filmen spelar Rob Schneider en indian med en mycket stor näsa.

Min åsikt: Denna filmen är en typisk Disney-film. Hela familjen kan samlas och titta, och alla tycker den är bra. Den passar för alla åldrar, ända från fem till hundra år. Men vad tyckte jag då? Jo, den var helt okej. Jag måste medge att jag skrattade högt ut i tomma intet när Russel Brands karaktär skrek ut sitt sömnpanikstörning. Jag vill inte berätta för mycket, men han spelar riktigt bra. Man kan jämföra hans skådespelarstil med Johnny Depps huvudrollskaraktär i Pirates of the Caribbean, Captain Jack Sparrow.

Imaginary Stars är ett band, som är en så kallad "one-man-band", och som kommer från en stad som ligger i de västliga delarna av vårt vackra land. Sing & Songwritern heter Peter Lindqvist, och han är en mångsysslare i vardagen. Jag vet, eftersom att jag har den stora äran att känna honom privat. Han håller på mycket med fotboll, där han är sportchef i det laget jag tränar för. Han är som sagt en musiker, en talangfull sådan. Han är en mycket bra kille, som ärligt förtjänar all den respekt han har...

Skivan han har släppt heter Stars and Trucks, och det är antagligen hans debut-album. Jag kan inte svara säkert på den frågan, men jag antar det. Tyvärr så är han inte signad av något skivbolag, utan detta är en egen tillverkad skiva. Men det ser jag bara som en positiv faktor.

Min åsikt: Skivan innehåller tio låtar, som enligt mig håller förvånansvärt hög klass. De låtar som jag har som favorit är "Sing Something New", "Pictures" och "Our Broken Heart Song". Även andra låtar som "Since Yesterday" är inte att förglömma, då just denna låten har en mycket meningsfull och äkta känsla. Texten skildrar ett diffust mörker, då tankarna far omkring och undrar om detta är en sanningsenligt verk. Jag har inte frågat Peter om texten är sann, och jag tänker inte göra det heller. För så som det är nu, så känns den låten underbart äkta men att själva innebörden är mycket sorgsen. Som jag skrev innan så anser jag att texterna på albumet håller mycket hög klass, om inte världsklass? Om man försöker tolka Peters sinnesnärvaro, så känns det som om han inte riktigt är i fas. Att han är i en sorgsen tid, och det då avspeglar rätt bra på hans musik. Jag lyssnar mycket på Cat Stevens, Bob Dylan och Tracy Chapman, och Imaginary Stars texter ligger (tro det eller ej) i samma nivå. Det kanske låter väldigt osannolikt, och jag kan förstå om du nu känner att du bara vill avfärda min recension. Gör inte det, utan gå in på bandets hemsida och provlyssna låtarna. Bilda en egen uppfattning...

Bandets adress är: http://www.imaginarystars.se/

Kort sagt, så är denna skivan en guldklimp bland "amatörhyllan" i skivaffären. Jag är rätt så säker på att han inte kommer ligger på den hyllan så länge till, då ett musikbolag snart kommer upptäcka denna poet. Jag ber er, gå in på hemsidan och lyssna. Bilda er en egen uppfattning, och låt texten sjunka in. Fundera och reflektera...

PS: Jag fick skivan signerad idag efter träningen. Tack Peter! Om du nu läser detta inlägg, så gör mig en tjänst. Skriv en kommentar, och visa att du finns. Uppskattas! Ha det bra min vän.

Män som hatar kvinnor såg jag och min flickvän tidigt på lördagsmorgonen. Vi arbetar som sagt lite extra på stadebs biograf, så detta var en visning för personalen. En frukostvisning kallades det visst.
Den handlar om Mikael Blomkvist, som är en begåvad jouarnalist för tidsskriften Millennium. I början av filmen visar dem en rättegång mellan honom och dem mäktiga finansmannen Wennerström, då Blomkvist har blivit åtalad för förtal då han har skrivit i tidsskriften om Wennerströms vapen- och smuggelaffärer. Han tar då paus från tidningen, och får då ett mycket egenomligt erbjudande. Den forna industrigeneralen Henrik Vanger, ber honom att ta en titt på dennes släkthistoria. Mikael Blomkvist får då under "täckmantel" ett uppdrag, att lokalisera Vangers försvunna brorsdotter som har varit försvunnen i nära fyrtio år. Under sin resa träffar han en ung kvinna, Lisbeth Salander, med en mycket diffus världsbild...

Mikael Blomkvist spelas utav vår svenska skådespelarhjälte Mikael Nyqvist, och vid sin sida som Lisbeth Salander ser vi Ola Rapaces fru (Wallander-filmerna, Tusenbröder), Noomi Rapace.

Min åsikt: Otroligt, och återigen otroligt bra film! Jag kan med en ganska så säker känsla säga att detta är en av de bästa svenska filmer jag någonsin har sett. Skådespelarna gör en sådan ärlig och trovärdig tolkning av karaktärerna, att jag inte har någon som helst kritik att ge. Däremot fanns det en liten detalj som störde mig ibland, men det är absolut ingenting stort. I vissa scener när personerna gick emot kameran så blev kameran ofokuserad, så man fann sig själv himlandes med ögonen för att det skar till lite i ögonen. Antagligen bara jag som stördes av detta, men som sagt... Jag är petig. Och det ska man vara tycker jag, det är så en förbättring blir till. Kort sagt, en film som kommer ligga mig varmt om hjärtat och jag rekommenderar den varmt till alla film-själar! Gå och se den!